Efter en natt med några minusgrader var dirttrackbanan idag mer uppharvad och i jättefint skick. Vi kunde öka upp tempot på träningen lite mer och det kändes väldigt roligt och peppande att få se dem galoppera på lite mer. 
Men däremot var det just det där med att se... Såg dem gjorde jag i ungefär 250 meter på upploppet, runt omkring låg dimman tät och man kunde inte ens skymta var på banan de befann sig. 
När man står och väntar på att de ska dyka upp så blir man lite konstig efter en stund, ser nästan syner. Man står och bara glor på en vit kompakt dimma och man får för sig att de dyker upp ungefär tio gånger innan de väl gör det på riktigt. 
Det här väcker en hel del minnen från Täby Galopp-tiden när det på tävlingar ett antal gånger var en sådan här dimma. Det skickades ut folk med walkie-talkies på ett antal ställen runt banan som rapporterade till speakern vilka som ledde och däremellan var det tyst och hela publiken väntade bara på att de skulle dyka upp. När de väl gjorde det så tog det alltid några sekunder innan man kunde lokalisera sin häst (om man hade starthäst i loppet vill säga) eller vilka hästar som slogs om segern. Reprisen på loppen efteråt var alltså en film på cirka tolv sekunder...
Imorgon blir det en lugnare onsdag och sedan tränar vi vidare igen på torsdag!